Tragiskt!
Det känns faktiskt som att mitt liv står på paus.
Jag lever det inte som jag vill, önskar eller borde göra!
Jag känner mig lite tragisk som sitter här o erkänner detta men jag kommer inte ur min enorma längtan efter kärlek. Jag lägger detta i text för att det kanske får mig att släppa det lite? Eller att jag tar tag i saken? Just nu finns det inte mycket som kan göra det värre faktiskt. Jag vill va en lyklig singel som trivs me att va ensam men det är jag inte...
För det första ska man ju inte leta. Man ska ju mest fokucera på sig själv så man mår bra i sig själv, känner trygghet i sig själv o därmed utstrålar nåt som kan va attraktivt för andra?!
"Älskar man inte sig själv - kan man inte älska andra"???
När jag går till mina vänners o syskons familjesituation är jag överlycklig för deras skull!!<3!! Men...blir samtidigt sådär tragiskt avundsjuk, haha! Jag vill oxå ha det dom har; En karl/kvinna vid sin sida som stöttar, underbara barn som uppfostras av underbara föräldrar, dom bor i hus, har bil, jobb o alla såna där
svensson-fasoner :)
Jag vill oxå ha! Jag är ju för fasen 27 bast redan! Snart (((((30))))).
Kom igen nu Signe för f*n! Gör det inte värre än vad det är, gör sånt som är kul o sånt du mår bra av. Umgås me människor som gör dig till en bättre människa.
Var glad att du är frisk, aja någorlunda iaf ;P
Var framförallt glad för det du har; Ett jobb där du trivs!! Underbara nära & kära!! Boende där det känns okej! En bil som rullar som den ska! Hälsan! O sist men inte minst viljan att skapa en ny familj på denna planet ;P
HejPusSes
